Kom precis hem. Tog mig 2 timmar från att jag gick från Eriks dörr till min dörr. Seriöst, helt sjukt!

Vi bråkade i några timmar innan jag åkte, samma vanliga bråk. Och när vi bråkar, gör vi det big time. Så har det väl alltid varit? Haha.

Hot om att ringa polisen, örfilar, jag slängde en tröja på honom så att blixtlåset slog honom på läppen (gubben!) och så vidare. Och TROTS allt det där, och mer, så log vi båda när jag gick och pussade varann.

Det som är mer sjukt, och som gör att mitt hjärta bara smälter att han FÖRSTÅR mig. Han sa "Du vill olika, jag förstår det" och inte ens JAG har tänkt på det som han sa det.

Jag vet inte vad jag vill, jag vill inte lämna honom. Men jag är nog mer skadad än jag tror, det går inte att stänga in allt och skjuta på det och sen hoppas att allt ordnar sig. Det gör det inte.

Jag vill veta vad jag vill, vem jag är och vad jag ska göra.

Men Erik, kommer jag inte lämna i första taget. Vi är two of a kind. Det är vi, vi är båda lika envisa, båda lika störda, vi garvar åt samma saker, älskar tv spel (seriöst, GTA är min drog) och vi är vi.

Det som gör att jag aldrig lämnar honom är att han log när jag sa "kiss och bajs" till han innan jag gick.

Nu ska jag äta mackor, ton av ostmackor, dricka cola och äta ostbågar. Imorrn blir det röööjjjjj ffs!

Igår var skitkul, trångt och jag var väldigt påverkad. Stackars sötisen fick öppna porten åt mig vid 2.00, han var helt slut hela dagen. Vem gör sånt? Jo, HAN gör det.

Kul fest i Uppsala, komiskt att min syrra bodde i samma hus, samma våning, samma korridor för 3 år sen! Och hon heter Karro. Asså, det är så slumpmässigt :D

På söndag is the night <3 Saknar dig redan.