1 Augusti 2005 träffades vi för första gången. Varje dag tillsammans. Du älskade mig mer än jag älskade dig. Sen gav jag efter, varför då? Du svek mig på dom värsta sätten, du bröt mitt hjärta itur lika många gånger som jag sa att jag älskade dig. Du kom och du gick, aldrig stannade du kvar.

Senast i april 2008 gjorde du det igen, du gjorde det jag aldrig fått bevis till men alltid misstänkt dig för. Du förstörde allt - igen. Jag kommer aldrig kunna lita på dig igen som jag gjorde när jag var ung, dum och förälskad. Då kunde jag titta på dig och se hela dig, tittade in i dina ögon medan du tittade in i mina den där gången 1 vecka efter Calles födelsedagsfest i juni 2006, 2 dagar innan jag åkte till Hultsfred. Den blicken innan du kysste mig för att sedan ge mig den bästa jävla natten någonsin! Vart tog den vägen? Försvann den med din sperma in i mig eller vad? Har du inte dom känslorna kvar? Du är så intakt, så rädd. Varför byggde du upp en mur runt omkring dig igen när jag finns här? När jag aldrig lämnade dig? Jag var den som stod kvar och sa "Jag finns här även fast du inte vill ha mig" och väntade på att du skulle ringa. Jag stod kvar även fast du sa hur äcklig jag var, hur mycket du hatade mig och aldrig mer ville se mig. Jag tog den skiten och stannade kvar, för tydligen är jag nu den enda som INTE är äcklig, den enda du vill ha i ditt liv, den enda du kan bli lycklig med, den enda du ser en framtid med och den enda du är rädd för att förlora. Jag ser det på dig när vi bråkar, när jag startar bråken om hur du ljuger för mig, paniken i dina ögon. Jag har aldrig lämnat dig, du vet inte hur det känns att bli lämnad av mig. Är det den rädslan jag ser?

Är dina gotlänningar innanför din mur? Vilka är dom? Vem är det du träffar? Vilket liv lever du när jag inte är med? Varför vägrar du visa mig ditt liv? Litar du inte på mig? Eller visar du inte det för att du vet att jag inte litar på dig?

Jag fattar inte att det gått så lång tid. från 2005, nu är det snart 2009 och jag är fortfarande med dig. Varför kan du inte bara ta en chans, öppna upp dig? Du riskerar hela tiden att förlora mig, vill du inte vinna mig? Du vet vad som krävs för att få mig att stanna. Men din mur är starkare än vad du nu känner för mig. Det kommer inte ändra nånting, jag är fast i mina principer. Jag kommer alltid att vänta på dig, hur länge mina känslor väntar på dig vet jag inte. Jag älskar dig, lämnar dig aldrig, för utan dig existerar jag inte.

Du är min andra halva, som jag vägrar tappa. Jag ångrar alltid våra gräl.

Jag hatar blicken du ger mig när vi bråkar, du ser så besviken ut.

Du är allt och så fruktansvärt mycket mer <3

Sjuk var man då. 2 dagar innan nyår. Perfekt. Hosta, ont i öronen och seghet. Feber, inte ännu, thank goood.

Drömde helt störda drömmar inatt, en dröm om min sötis. En dröm om ett barn som var mitt.

Är sur på min sötis för att han inte kommer hem när jag vill. Okej, det låter typ att han ska vara en toffel och springa efter mig men jag ser liksom ingen anledning till att han ska vara på Gotland mer än 1 vecka. Folk verkar tro att jag är naiv och dum i huvet, fattar dom inte att jag faktiskt ser igenom lögner? Fattar inte han det? Vad ska jag tro på? Lita på honom eller min instinkt?

Jag har svårt att tro att han skulle göra samma sak igen, så jävla rädd han verkar vara att förlora mig. Eller så har han helt enkelt ett problem. Han vet att jag får reda på allt till slut, vill jag få reda på det så får jag reda på det.

Det ska jag skita i nu, för jag orkar inte lägga ner tid på det. Det förstör min sömn, jag ligger och får hjärtklappningen av oro. Jag ska bli frisk, och imorgon ska jag in till stan, MÅSTE in till stan!

Sen får han komma hem när han vill, men han kan glömma en hel del som: att jag ska laga hans mat, att jag ska massera honom, att jag ska suga av honom, att jag inte ska vara sur.

Såklart kommer jag ge efter så fort jag ser hans söta leende. Som vanligt. Precis som vanligt. Kan han inte bara vara ärlig?

Nu vill jag sitta framför tvn med latte och fil. Pizza blir det ikväll.