Krogrunda med gänget. Som vanligt, kröka. Iaf, snacka med Marcus. Visste att alla hans svar skulle leda till att jag blev ledsen, och det blev jag.

Visst, Erik han är mitt livs stora kärlek. Det finns INGEN som han. Han är perfekt och finast i hela världen. Jag älskar honom.

Men det finns heller ingen som Marcus, han är underbar. Han är den jag kunde titta rakt in i ögonen på, och se allt. När jag tittar in i Eriks ögon, ser jag inte mig själv längre. Jag önskar Erik kunde öppna sig såsom Marcus gjorde.

Känslor går inte att förklara. Jag var så elak mot Marcus, mycket jag ångrar. Jag ångrar att jag lät han axla mina problem. Jaa, inget jag kan göra åt nu!

Lyssnar på Sean Kingston "Take you there" för att försöka få fram känslorna. Nej, Erik är den jag vill vara med. Utan honom så existerar jag inte. Han är mitt livs kärlek.

Men Marcus, jag önskar att jag aldrig träffat honom. Han förstör allt, vad ska jag göra åt dessa känslor som inte försvinner? Jag kan inte träffa honom mer, för mycket känslor. Jag vill inte försvinna ner i ett hål igen, han påminner mig om vårt barn. JA, jag kallar det barn nu! Det var mitt barn!

Foster för vissa, barn för mig. Shit, nej, jag ska inte tänka på det nu. Jag kommer bara bryta ihop.

Imorgon ska jag träffa Erik efter en helg utan honom :) Looove, min sötis!

Marcus, jag kommer alltid att älska dig. Jag kommer aldrig att önska dig lycka, om lycka innebär en ny tjej. Tyvärr, jag är självisk = mitt problem.

Gonatt.