Om exakt en vecka, datumsmässigt, så är det 1 år sen min och Marcus abort. 5e månaden hann det gå. 17+1, kommer ihåg så det är etsat i mitt minne. Kan inte fatta att jag klarat ett år! Ibland kan bilden av vårt barn komma upp i huvudet, och ljudet av när barnets huvud dunkar ner i bäckenet. Hemskt. Känner mig fortfarande skyldig, och tänker ibland hur det hade varit om jag hade behållt det. Hade det varit skadat av all sprit jag tryckt i mig? Hade jag varit tvungen att ge bort det? Hade jag överlevt på socialbidrag? Hade Marcus varit tvungen att ge upp sina drömmar om lumpen?

Nej, nu ska jag iväg till systemet och ladda för helgen.

Over and out.