Så otroligt seg jag är på att vakna, krävs minst en halvtimme med snoozande för att jag ska få mitt arsle ur sängen.

Sitter och dricker cappuccino (Nescafes pulverkaffe är underskattat) och äter ostmackor. Om 1 timme ska jag möta min kära mor i stan för lunch, jag får se om hon bjuder annars är det snålt.

Sen efter det möta Tessan, Sandra och Sofia vid Åhlens 14.30 :)

Erik har ångest över att åka, vilket jag visste att han skulle få. För det får han alltid, men han kommer att ha kul där :) Han är sån, ångest först, sen har han skitkul ändå. Så brukade jag vara också förut, innan jag började skita i allt.

 Önskar visserligen han vände om och körde hem, men själviskt att tänka så, jag gör det ändå. Idag känns det inte lika jobbigt med tanken på att sova själv och vara utan honom och katterna några dagar.

Ända sen "Marcus tiden" har jag haft svårt för att vara ensam, nånsin. Ibland får jag panik och börjar gråta hysteriskt och vet inte vart jag ska ta vägen, allt känns fel och hopplöst, för att jag är själv. Nånting fel på mig är det ju.

Nein, hopp in i duschen och göra mig fin (trots mina fina påsar under ögonen)

Over and out.